Det svenska medicinska språket

Tom Pettersson

Inledning och bakgrund

Fackspråk definieras som en språkform som används sinsemellan av yrkesfolk eller specialister på ett visst område. En viktig del av alla experters professionella kompetens är att de skall behärska sitt fackspråk inklusive terminologin inom sitt fack. Fackspråket har utvecklats ur behovet av exakt och nyanserad kommunikation mellan fackmän.

Det medicinska fackspråket används av många olika yrkeskategorier inom hälso- och sjukvården och på biomedicinens område. I själva verket förekommer flera olika varianter av medicinskt språk. Det vetenskapliga medicinska språket används i vetenskapliga artiklar och föredrag. Det bör vara exakt, enhetligt och entydigt. Det medicinska allmänspråket används av läkare och vårdpersonal när de kommunicerar med patienter. För det gäller det att det bör vara klart, enkelt och begripligt för patienter och deras närstående. Det medicinska arbetsspråket används kolleger och vårdpersonal emellan. Det skall vara effektivt, begripligt för dem som arbetar inom hälso- och sjukvården samt får innehålla jargongord.

I Sverige har det svenska medicinska språket under de senaste decennierna varit föremål för ett flertal språkvårdande insatser. Strävan har varit att svenskan skall förbli ett ”komplett och samhällsbärande språk”. Insatserna har syftat till ett mer enhetligt och exakt vetenskapligt fackspråk men också till ett enkelt och klart medicinskt allmänspråk, som patienter och anhöriga förstår. Enligt de aktuella föreskrifterna både i Sverige och Finland skall också patientjournalen så långt möjligt vara förståelig för patienten. Den starka strävan att försvenska det medicinska allmänspråket har i sin tur kommit att påverka det medicinska vetenskapliga språket. Redan på 1980-talet infördes i sjukdomsklassifikationen ett stort antal svenska eller försvenskade sjukdomsbenämningar.

Språkvårdande instanser i vårt land har framhållit betydelsen av att den medicinska svenska som används i Finland i så stor utsträckning som möjligt skall vara identisk med den medicinska svenskan i Sverige. Detta gäller i synnerhet det vetenskapliga språket i skrift men också det medicinska språket i allmänhet. Undantag kan göras för juridiska och administrativa termer där terminologin bestäms i lagar och förordningar.

Hos oss används det svenska medicinska språket inom läkar- och sjukskötarutbildningen, inom läkarföreningar och andra sammanslutningar samt på en- och tvåspråkiga sjukhus och hälsocentraler. Det är utsatt för påverkan från många håll, i vardagen starkt påverkat av finskan, inom vetenskapen av engelskan. Det är inte överdrivet att säga att det svenska medicinska språket liksom det svenska naturvetenskapliga språket över huvud taget i vårt land hänger på en skör tråd. I vår relativa isolation tenderar vi att utveckla en provinsiell finlandssvenska som kan väcka undran bland våra nordiska kolleger och till och med missförstås av dem. Bara genom frekventa kontakter med vårt västra grannland kan vi hålla oss à jour med utvecklingen av det svenska vetenskapliga språket.

Fackspråkets utveckling

Det medicinska fackspråket som vi känner det utvecklades under antiken och därför ligger grekiskan och latinet till grund för vårt moderna medicinska språk. Eftersom sjukdomarna först observerades och namngavs av grekiska läkare är terminologin inom sjukdomsläran än idag i huvudsak av grekiskt ursprung, liksom också benämningarna på de olika medicinska specialiteterna. Latinets bidrag till det medicinska språket har beskrivits som mera tekniskt; de grekiska termerna har latiniserats, d.v.s. de stavas med latinskt alfabet och har fått latinskt uttal och latinska grammatikaliska ändelser.

Fram till 1600-talet var grekiskan och latinet dominerande inom den medicinska vetenskapliga världen. Under 1700- och 1800-talet växte tyskan och franskan fram som vetenskapens språk, en roll som efter andra världskriget togs över av engelskan. Sedan 1800-talet har också mindre språk som svenskan och finskan fått status av vetenskapens språk.

Samtidigt som fackspråket har varit professionsdanande har det under historien stundom kunnat utnyttjas som ett maktmedel. Under de senaste årtiondena har vi kunnat bevittna en demokratisering där fackspråk och allmänspråk småningom har närmat sig varandra allt mera.

För att göra det medicinska fackspråket enhetligt och exakt uttryckt i skrift och för att över huvud taget öka intresset för fackspråket har man i Sverige gett ut den kortfattade och mycket användbara broschyren Medicinskt fackspråk i skrift. De råd och anvisningar som följer här nedan baserar sig i huvudsak på denna broschyr och på boken Medicinens språk, också utgiven i Sverige. Utan att göra anspråk på fullständighet önskar framställningen nedan belysa vissa frågor av intresse för dem som använder det svenska språket i medicinen.

Valet mellan svenska och latin (grekiska)

Även om det har funnits en strävan att försvenska latinska och grekiska termer har inga fasta eller konsekventa regler formulerats för om man i den kliniska verksamheten skall föredra en rent latinsk term, en term med försvenskad stavning eller en rent svensk term. Några allmänna rekommendationer har ändå kunnat ställas upp.

Om en latinsk och en svensk term används lika mycket i den kliniska verksamheten och står för samma precisa begrepp rekommenderas man välja den mer svenska termen. Det här innebär också att en term som är baserad på försvenskat latin rekommenderas i stället för en rent latinsk term. I valet mellan svenska och latin skall man givetvis också beakta texttypen, sammanhangen och målgruppen. För anatomiska termer finns det en särskild ordning. Ju större den anatomiska enheten är desto vanligare är att den beskrivs med en svensk term eller med försvenskat latin. Däremot är det svårt att på ett smidigt sätt försvenska mera komplexa enheter som på latin uttrycks med flera ord och då är oftast den latinska termen att föredra. Också språkliga hybrider godkänns även om den som har sina kunskaper i de klassiska språken intakta kan reagera mot detta.

Valet mellan svenska och engelska

Vissa engelska ord är etablerade i svenskan, t.ex. pacemaker, shunt, screening, bypass och borderline. När de används i sammansättningar betraktas de som likställda med svenska ord. Då skrivs en sammansättning i allmänhet utan bindestreck: pacemakerinsättning, höger-vänstershunt, screeningundersökning, bypassoperation, borderlinepersonlighet. Dessa engelska ord har troligen spritt sig så snabbt i svenskan och så lätt kunnat anpassas till det svenska språket att det inte har funnit behov av rent svenska termer. Man rekommenderas dock i första hand välja ett svenskt ord om ett sådant redan finns i bruk, t.ex. följsamhet i stället för compliance och pisksnärt i stället för whiplash. Ett försvenskat uttryck är också att föredra framför ett icke anpassat engelskt.

En term som har varit föremål för mycken diskussion är det engelska ordet stroke. För några decennier sedan lanserades termen stroke i det svenska språket och småningom har stroke på många håll ersatt de helsvenska termerna slaganfall och hjärnslag. Svenska Läkaresällskapets språkkommitté föredrar den svenska benämningen slaganfall men har funnit att den engelska formen under senare år har blivit så vanlig att det inte längre är meningsfullt att helt avråda från den. Stroke används dock vanligen i sådana sammanhang där ordet inte behöver böjas. I sammansättningar har stroke sedan länge varit accepterat: strokeenhet, strokevård. Man bör undvika att växla mellan slaganfall och stroke i samma text, eftersom läsaren annars kan tro att det handlar om två olika händelser.

Stavning, böjning och annan anpassning av ord

En huvudregel är att lånord från alla språk skall anpassas till svensk stavning. Visa rent latinska termer bibehåller ändå sin originalstavning, oftast för att de är så etablerade och sedan länge har använts i den kliniska verksamheten med originalstavning. I Medicinskt fackspråk i skrift rekommenderas sålunda för bortoperation av ändtarmen antingen rektumamputation (med svensk stavning) eller amputatio recti (med bibehållen latinsk stavning). Ett annat exempel på anpassning till svenskan är hopskrivningen postpartumpsykos. När uttrycket används självständigt bibehåller det sin särskrivning: post partum (efter födelsen).

Försvenskningsreglerna innebär att ae blir e, oe blir e, c med k-uttal blir k, ch blir k, ph blir f, th blir t och rh blir r. Sålunda skriver vi torax (bröstkorg) i stället för thorax, ulkus (magsår) i stället för ulcus och glossofaryngeusnerven (tung-svalgnerven) i stället för glossopharyngeusnerven. Men om vi använder rent latinska termer som består av två eller flera ord bibehåller orden sin originalstavning: ulcus duodeni (sår på tolvfingertarmen), nervus glossopharyngeus. Ett undantag är cancer som stavas med initialt c trots k-uttal.

Eponymer

Användning av eponymer i det svenska medicinska språket har nyligen behandlats av medlemmen i Svenska Läkaresällskepts språkkommitté Björn Smedby. Med eponymer avses benämningar på sjukdomar, syndrom, anatomiska strukturer eller metoder som innehåller eller bygger på egennamn. Som regel är det fråga om namn på den som har upptäckt eller först beskrivit tillståndet eller infört metoden. För några år sedan aktualiserades frågan om man bör främja eller begränsa användningen av eponymer. Eponymerna är förvisso en del av vår medicinska historia och tradition men alla tillstånd har knappast blivit uppkallade efter rätt person och alla personer har kanske inte förtjänat att få eponymstatus. I internationella fora har rests krav på att eponymer såsom Wegeners granulomatos (en form av blodkärlsinflammation) och Reiters syndrom (kombinationen ledinflammation, urinrörsinflammation och ögoninflammation) skulle rensas bort eftersom de båda namngivarna hade nazistsympatier och var anklagade för krigsförbrytelser och oetiskt handlande. Av denna orsak men också för att lansera mer vetenskapliga termer har man gått in för benämningarna granulomatös polyangit respektive reaktiv artrit.

Eponymerna kan vara förknippade också med andra problem. Samma sjukdom kan vara försedd med olika eponymer i olika länder. En viss typ av överfunktion i sköldkörteln eller hypertyreos heter Graves sjukdom i den anglosaxiska världen men Basedows sjukdom i det tyska språkområdet. Samma namn kan dessutom vara förknippat med olika sjukdomar; van Recklinghausens sjukdom kan avse både en bristfällig benvävnadsnybildning och ett tillstånd med tumörer i huden i kombination med pigmentfläckar.

Det är högst förståeligt att man vill sträva efter vetenskapligt baserade, förklarande eller beskrivande sjukdomsnamn men ändå finns det inte skäl att allmänt motarbeta eponymer. De är internationella och lätta att översätta. De är också en del av vår gemensamma medicinska historia och tradition. För lekmän är de ofta lättillgängligare än de vetenskapligt baserade termerna.

För eponymerna gäller att de när de används i svenskan skrivs med stor begynnelsebokstav och genitiv-s: Sjögrens syndrom, Bechterews sjukdom etc. I vissa texttyper, bl.a. i dagspressen, används ibland personnamnet som en kortform med liten begynnelsebokstav och utan genitiv-s: alzheimer, asperger, parkinson. I journaltext och i diagnoser rekommenderas dock inte användning av kortformerna.

Initialförkortningar

Inom många specialiteter används initialförkortningar (akronymer) som underlättar kommunikationen mellan de i området insatta men som är svåra att förstå för allmänpraktiker eller specialister inom andra områden. Av denna anledning bör i valet mellan en initialförkortning och en utskriven form i allmänhet sväljas en utskrivna formen. Samma förkortning kan dessutom ha olika betydelse inom olika specialiteter. Men om en initialförkortning är mera känd än den utskrivna formen går det bra att använda förkortningen. Sålunda skriver vi hellre DNA än deoxiribonukleinsyra, AIDS än acquired immunodeficiency syndrome och ADHD än attention deficit and hyperactivity disorder. Om båda formerna är lika kända kan vara smidigare att använda kortformen i sammansättningar: magnetresonanstomografi men MR-flebografi.

Det är ofta tydligare att skriva initialförkortningar med versaler men i många typer av texter, t.ex. i dagspress, skrivs initialförkortningar ofta med gemener. Framför allt gäller detta förkortningar som kan utläsas som vanliga ord, såsom aids, men också vanliga initialförkortningar förekommer med gemener: tbc, adhd. Mellan en initialförkortning och en eventuell ändelse sätts kolon, t.ex. EKG:n, och i sammansättningar där en initialförkortning ingår sätts bindestreck, t.ex. arbets-EKG.

Bindestreck och tankstreck

Huvudregeln att en sammansättning skrivs ihop i ett enda ord utan bindestreck tillämpas även när förledet är ett namn eller när ett ord härrör från latin eller engelska: dopplereffekt, klamydiainfektion. I vissa sammanhang måste man dock göra undantag från den här regeln: i sammansättningar med bokstav, bokstavsgrupp, förkortning, siffra och tal, i sammansättningar med icke, i sammansättningar med ett förled som består av flera ord, i sammansättningar som består av två likställda led.

För att uttrycka ett förhållande med två företeelser används tankstreck: syra‒bas-balansen, Epstein‒Barr-virus. Här används bindestreck före den sista leden för att det tydligt skall framgå hur ordleden förhåller sig till varandra. Också skrivningar som syra-basbalansen och hjärt-lungmaskin förekommer.

Finlandismer

Det är inte förvånande att ett flertal finlandismer har smugit sig in också i det medicinska svenska språket i Finland. De används mycket i det talade språket men bör helst undvikas i skrift. En av de äldsta och mycket använda finlandismerna är den medicinska specialiteten inre medicin som i Sverige benämns internmedicin eller invärtesmedicin, det senare ibland särskrivet. Hos oss är man specialist, docent och professor i inre medicin.

För rörelseorganen eller rörelseapparaten används ofta hos oss stöd- och rörelseorganen, från finskans ”tuki- ja liikuntaelimet”. Finskans ”reumatauti” skall vara reumatisk sjukdom, inte reumasjukdom. För ”selkärankareuma” (en inflammatorisk ryggsjukdom) föredras termen ankyloserande spondylit eller eponymen Bechterews sjukdom, inte benämningen ryggradsreuma(tism). Onekligen har den finska termen ”selkärankareuma” vissa fördelar när det gäller för den insjuknade att förstå vad sjukdomen handlar om.

Den finska läkarföreningen Duodecim startade för ett antal år sedan ett projekt som heter ”Käypä hoito”, där olika rekommendationer för undersökning och behandling av sjukdomar presenteras. Försöken att direkt översätta ”Käypä hoito” resulterade i några mindre lyckade varianter. Den nu accepterade svenska motsvarigheten är God medicinsk praxis.

För ”sydänfilmi” används ofta finlandismen hjärtfilm som bör vara elektrokardiogram eller EKG. För ”verisuonikirurgia” föredras termen kärlkirurgi föredras framför blodkärlskirurgi. Nitro är ett varumärke, själva preparatet bör heta nitroglycerin eller nitropreparat. Exemplen på finlandismer kunde mångfaldigas.

Ibland kan finskans inflytande leda till fatala missförstånd. Ett exempel må vara nog. Finskans ”aivohalvaus” skall inte översättas ordagrant med hjärnförlamning utan med slaganfall eller stroke. Slaganfall kan i sin tur bero på en hjärninfarkt (blodpropp i hjärnan) eller hjärnblödning. Termen hjärnförlamning används i svenskan för CP, d.v.s. cerebral pares.

Uttalsfrågor

Några uttalsfrågor kan vara av intresse. Ett c som följs av vokalerna e, i och y uttalas med c, inte med k. Så heter det celiaki med c, något som svensktalande i Finland ofta måste påminnas om. Cysta uttalas också med c, likaså encefalit (hjärninflammation). Cekum (blindtarmen) uttalas med c medan kolon (tjocktarmen) uttalas med k. Gluten uttalas med betoning på u:et. I psoriasis skall p:et vara stumt och betoningen på det första i:et, alldeles som i amöbiasis. Prostata uttalas med betoning på o:et även om betning på det första a:et inte är ovanlig i vårt land. Korrekt betoning av mellitus i diabetes mellitus är på i:et medan tinnitus (ringningar i öronen) uttalas med betoning på det första i:et.

Språk i förändring – fackspråket närmar sig allmänspråket

Relationen mellan fackspråket och allmänspråket har genomgått förändringar under historiens gång. Båda har givetvis gemensamt ursprung men de fjärmade sig från varandra när utbildning var förbehållen ett fåtal. Under de senaste decennierna har gränsen mellan fackspråk och allmänspråk igen blivit mindre tydlig. Tack vare samhällsutvecklingen, högre allmän utbildningsnivå bland befolkningen och modern informationsteknologi har många av medicinens facktermer har blivit en del av allmänspråket. Termer som kräfta, sockersjuka och barnförlamning har inte bara i det vetenskapliga språket utan också i allmänspråket ersatts av cancer, diabetes och polio. Vem talar längre om konstgjord njure och blodbrist när så gott som alla vet vad dialys och anemi betyder? Avståndet mellan fackmän och lekmän har minskat.

Finska Läkaresällskapet och medicinska språkgruppen

Vem ansvarar då för att det svenska medicinska språket vårdas och utvecklas i vårt land? Någon klar plan eller arbetsfördelning finns inte men Finska Läkaresällskapet, de svenskspråkiga läkarnas vetenskapliga samfund, har insett sitt ansvar och gör insatser för att värna om det svenska medicinska språket. Finska Läkaresällskapet ordnar vetenskapliga möten med program på svenska och ger ut en vetenskaplig svenskspråkig tidskrift, Finska Läkaresällskapets Handlingar. I samarbete med Institutet för de inhemska språken och Nylands svenska yrkeshögskola Arcada fungerar vid Finska Läkaresällskapet en grupp för svenskspråkig terminologi inom medicin och hälsovård, Medicinska språkgruppen. Gruppen tillkom på ett spontant initiativ och har ingen officiell status. Gruppen eftersträvar ett korrekt medicinskt språk på svenska i Finland. Den har utarbetat term- och ordlistor och besvarar frågor av medicinsk terminologisk karaktär samt ger rekommendationer. Den strävar uttryckligen efter att följa samma praxis som är gångbar i Sverige. Finska Läkaresällskapet har sedan 1980-talet en representant i Svenska Läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård. De finlandssvenska tandläkarnas förening Odontologiska Samfundet har inlett ett arbete med att isamla in den svenska odontologiska terminologin. I de svenska medicinska ordböckerna finns ett gott utbud också på odontologiska termer. Medicine och odontologie studerandena lär sig medicinsk och odontologisk terminologi på de svenska utbildningslinjerna vid Helsingfors universitet.

Några reflexioner

Man hör ibland sägas att det är onödigt för vetenskapsmän att lära sig skriva vetenskaplig text på de mindre språken eftersom vetenskapens språk till övervägande del är engelska. Ändå finns det många goda argument för varför också de mindre språken skall ha status av vetenskapens språk. Att upprätthålla en nationell medicinsk terminologi är inte bara ett ändamål i sig utan tjänar ett direkt praktiskt syfte när man skall kommunicera med sina kolleger på möten i hemlandet samt med medarbetare på sjukhus och hälsocentraler. Vetenskapsmän har dessutom en skyldighet mot den stora allmänheten och mot sina bidragsgivare att popularisera sina forskningsresultat, göra dem tillgängliga för en vidare krets. I intervjuer som forskare ger till media skall de kunna presentera sina resultat koncist och på ett lättillgängligt språk. I ansökningar om forskningsunderstöd skall i många sammanhang de inhemska språken användas. Patientjournalen skall numera vara tillgänglig för patienten själv, vilket förutsätter ett lättfattligt journalspråk. Och inte minst skall läkare och övrig sjukvårdspersonal kunna ge sina patienter råd och anvisningar på ett klart och begripligt sätt.

Tack vare svenska utbildningslinjer inom hälso- och sjukvården finns det förutsättningar för att en levande medicinsk svenska skall kunna upprätthållas i vårt land. Den snabba utvecklingen inom medicinen kräver emellertid en kontinuerlig förnyelse av det medicinska språket. Risken för domänförluster är ständigt närvarande. För att den medicinska svenskan i Finland inte skall utarmas eller bli provinsiell måste det finnas breda kontaktytor till språkvårdande instanser i Sverige. Att värna om och utveckla det vetenskapens språk är ett område där vetenskapsmän och språkvårdare kan göra en gemensam insats.

Litteratur