Eurosystemet och svenskan

Eija Puttonen

Inledning

Eurosystemet består av de nationella centralbankerna i de länder som har euron som valuta. Dessa euroländer bildar euroområdet och driver en gemensam penningpolitik under ledning av Europeiska centralbanken (ECB). De penningpolitiska besluten fattas av Europeiska centralbankens råd (ECB-rådet), som är högsta beslutande organ i Eurosystemet. Euroländerna är för närvarande 19 till antalet. Eurosystemet är en del av Europeiska centralbankssystemet (ECBS), som består av alla EU-ländernas centralbanker och ECB.

Sedan november 2014 är inte bara penningpolitiken utan också banktillsynen gemensam för euroländerna. ECB, närmare bestämt den gemensamma tillsynsmekanismen (Single Supervisory Mechanism, SSM) vid ECB tog då över tillsynen av de betydande bankerna i euroländerna. SSM är en av byggstenarna i den så kallade bankunionen. De övriga byggstenarna är den gemensamma resolutionsmekanismen (Single Resolution Mechanism, SRM), som inledde sin verksamhet vid början av 2016, och det gemensamma europeiska insättningsgarantisystemet, som ännu inte har införts. Bankunionen har inrättats som en reaktion på finanskrisen, som har drabbat bankerna hårt.

EU-regelverk

Såväl Eurosystemet som SSM och SRM är förankrade i EU-regelverk. Maastrichtfördraget från 1993 fastställer vilka lagstadgade rapporter ECB ska publicera, medan EU:s SSM-förordning (2013/1024/EU)¹ ger ECB mandat som tillsynsmyndighet. Samarbetet mellan ECB och de nationella tillsynsmyndigheterna regleras av SSM-ramförordningen (ECB/2014/17)², som har getts ut av ECB. Den innehåller bland annat regler om de praktiska formerna för samarbetet inom SSM, t.ex. vilka språk som SSM ska använda i sina kontakter med tillsynsmyndigheterna och instituten under tillsyn (art. 23 och 24).

Det officiella språket för ECB och SSM är engelska, men mycket material tas också fram på de nationella språken. Det var tänkt att hela banktillsynen skulle gå på engelska, dvs. att bankerna skulle använda engelska i sin kommunikation med SSM, men detta godkändes inte av bankerna, utan många använder i dag sitt nationella språk i kontakterna med den gemensamma banktillsynen. Översättningar spelar således en stor roll i kommunikationen mellan de berörda parterna.

Gemensam terminologi

En gemensam penningpolitik och banktillsyn fungerar inte utan en gemensam terminologi. Denna terminologi, som jag här har valt att kalla euroterminologi, skapas och byggs på kontinuerligt på engelska och de nationella språken och dokumenteras på ECB och i varierande grad av de nationella centralbankerna.

Denna parallellspråkighet innebär översättningar från och – i och med SSM – i ökad utsträckning även till engelska. För översättningarna svarar översättarna och jurist-lingvisterna på ECB i samarbete med de nationella centralbankernas översättare. På grund av stora volymer, snäva tidtabeller och knappa resurser kan emellertid inte alla översättningarna göras internt, utan mycket läggs ut på entreprenad. När översättningar måste tas fram snabbt av aktörer som är ovetande om varandra och varandras uppdrag, kan kvaliteten och den terminologiska konsekvensen bli lidande. Detta kan få oanade följder, eftersom konsekvens inte enbart krävs av språkliga och terminologiska skäl, utan också för att undvika feltolkningar och felaktiga budskap, vilka i värsta fall kan ha rättsliga konsekvenser eller skapa oro på finansmarknaden. Fakta- och språkgranskning är därför guld värd.

Delat ansvar för översättningar

ECB och de nationella centralbankerna har ett delat ansvar för framställningen av material på de nationella språken. Denna ansvarsfördelning har fastställts i ECB-rådets beslut. Till det kommer kompletterande bilaterala samarbetsavtal, ad hoc terminologisamarbete och expertutbyte.

Vidare bedriver centralbanksöversättarna i euroländer med ett gemensamt nationellt språk språkplanering och terminologiskt samarbete både sinsemellan och med ECB-översättarna och samlas regelbundet till möten för att harmonisera den nationella euroterminologin. Det framgår av en enkät om samarbetsformer och terminologiarbete som jag utförde bland centralbanksöversättarna inom Eurosystemet. Enkätsvaren visar att samarbete och språkplanering är särskilt utmärkande för Belgien, Nederländerna, Tyskland och Österrike. För tyska språket har rent av regler för ECB-publikationer tagits fram (Style Guide for German Publications). Också övriga centralbanker rapporterade om terminologiskt samarbete med ECB-översättarna, medan svaren inte tydde på något väletablerat översättarsamarbete mellan centralbankerna i euroländer och icke-euroländer med samma nationella språk eller närliggande språk. Av 19 centralbanker besvarades enkäten av 8. Svarsprocenten var visserligen låg, men flerspråkiga länder var väl representerade, vilket gav en representativ bild av samarbetet.

Svenskans ställning i Eurosystemet

Svenskan är särskilt intressant dels därför att Sverige inte deltar i vare sig Eurosystemet eller SSM, dels därför att svenska är officiellt språk i det tvåspråkiga Finland. Detta väcker många frågor, dels om konsekvenserna för tillgången till information på svenska och dels om konsekvenserna för själva språket.

Konsekvenser för tillgången till material på svenska

Enligt EU:s regelverk ska alla ECB:s lagstadgade publikationer översättas till alla EU-länders språk av de nationella centralbankerna, medan alla SSM:s lagstadgade publikationer ska översättas till alla EU-länders språk av de nationella centralbankerna eller ECB. Av detta följer att den svenska centralbanken svarar för översättningen av ECB:s årsrapport till svenska, medan SSM:s årsrapport översätts till svenska av ECB. ECB:s alla författningar översätts likaså till svenska, liksom beslut och pressmeddelanden. Däremot är ECB:s kvartalsrapport om konjunkturutvecklingen i euroområdet mindre till omfånget på svenska än på de övriga euroländernas språk. Endast översiktsdelen (Overview) översätts nämligen till svenska. Sammantaget kan konstateras att tillgången på svensk information inte har påverkats nämnvärt av Sveriges utanförskap. Viss okunskap råder dock om svenskans ställning som officiellt språk i Finland och därigenom om svenskan som ett eurospråk.

Konsekvenser för själva språket

Vilka är då konsekvenserna för själva språket? För det första framhävs betydelsen av att den finska och den svenska översättningen förmedlar samma budskap och får samma verkan, då de ju riktar sig till samma publik. Där det är möjligt görs jämförelser av översättningarna. Det gäller bland annat ECB-ordförandens inledningsanföranden och resultaten av ECB:s samlade bedömning av bankerna.

Om budskapet ska vara detsamma, ska då också den svenska terminologin ta hänsyn till den finska terminologin? Denna oortodoxa fråga kommer sig av en jämförelse av den svenska och finska euroterminologin, som visar att svenskan har en större tendens att låna in engelska termer i språket än finskan. Det är naturligt, eftersom det går lättare att försvenska än att förfinska termer, då de engelska termerna ofta kan integreras i språket som sådana eller efter viss anpassning t.ex. av skrivsätt. Finskan däremot måste skapa nya termer som speglar den engelska termens betydelse. En följd av detta är att de finska termerna ofta är begripligare och genomskinligare, dvs. tydligare, än de svenska – i alla fall ur ett finlandssvenskt perspektiv.

Frågan rimmar ändå illa med den harmonisering av finlandssvenska och rikssvenska termer som rekommenderas framför allt sedan Finlands och Sveriges EU-medlemskap men också redan tidigare. Så har det kommit sig att den finlandssvenska terminologin allt mer samordnats med den rikssvenska. Påverkan har uttryckligen gått i denna riktning och denna utveckling har varit lätt att omfatta, eftersom den resulterat i en utmönstring av översättningslån till förmån för begripliga svenska termer. Nyckelordet här är begriplighet. Om således de svenska motsvarigheterna är mindre begripliga och snarare engelska än svenska till formen, infinner sig frågan om språket i sådana fall kan påverkas i motsatt riktning. Detta är möjligt när de svenska och finska texterna skapas för samma målgrupp och det finns goda förutsättningar för samarbete när texterna kommer till, vilket är fallet inom Eurosystemet.

De svenska rekommendationerna för ord- och termbildning skiljer sig inte i någon väsentlig grad från de finska. I första hand rekommenderas ett befintligt svenskt ord, och om ett sådant inte finns, en nybildning som bygger på svenska ordled. Det gäller att frigöra sig från engelskan, analysera begreppet och återge det med ett beskrivande svenskt ord, som automatiskt är mer begripligt än en inlånad engelsk term, som redan på engelska kan vara flertydig. Att det trots rekommendationerna ändå förekommer engelska termer i svenska facktexter kan delvis bero på att det ibland känns säkrare att låna in den engelska termen i svenskan än att försöka återge begreppsinnehållet på svenska, framför allt om termen upplevs vara flertydig och det är risk för att någon viktig betydelsenyans går förlorad i översättningen.³

Några konkreta exempel

För att närmare belysa problematiken kring översättning av termer och hantering av motsvarigheter ska jag ta upp några konkreta exempel på engelska termer, där svenskan och finskan valt olika strategier för termbildning och ibland dessutom utgått från olika begreppskännetecken.

Den första exempeltermen är resolution, som har bildats av engelskans resolution (på finska: kriisinratkaisu, ung. krishantering eller krisavveckling). Termen blev aktuell i och med den resolutionslagstiftning för banker som infördes i finanskrisens spår. Resolution förekommer här i en betydelse som är ny för svenska språket. I Nationalencyklopedin finns tillsvidare endast betydelserna 1) beslut av myndighet i viss typ av fråga och 2) gemensamt offentligt uttalande av mötesdeltagare.

Resolution var dock inte den självklara – om ens önskade – motsvarigheten till engelskans resolution, utan vägen från engelskans resolution till svenskans resolution har gått via motsvarigheter som de mer svenska avveckling och rekonstruktion, vilka ändå förkastades av olika orsaker. Att en föreslagen motsvarighet inte blir en etablerad term kan till exempel bero på att motsvarigheten inte täcker in begreppsinnehållet, att den väcker fel associationer eller, som i fallet med rekonstruktion, att den redan är "upptagen", dvs. används för att beteckna en annan företeelse.

Direktivet som reglerar verksamheten i problemdrabbade kreditinstitut och värdepappersföretag (på engelska kort Bank Recovery and Resolution Directive, BRRD) kallades till en början direktiv om återhämtning och avveckling av banker på svenska, och den fond som byggs upp för att hjälpa banker i kris (på engelska Single Resolution Fund) hette initialt rekonstruktionsfond. Framför allt rekonstruktionsfonden hänger fortfarande med i de svenska namnen på beslut och andra handlingar. Både rekonstruktionsfond och resolutionsfond kan således förekomma i samma text, vilket kan skapa förvirring.

För jämförelsens skull bör också påpekas att den förfinskade formen resoluutio nog förekommer allmänt i den finska fackjargongen, även om språkexpertisen avråder från termen till förmån för det genuint finska och beskrivande kriisinratkaisu.

En annan term som blev aktuell i samband med finanskrisen är bail-in i motsats till bail-out. Korta och behändiga i engelska texter, men kanske inte så lätta att förstå, än mindre återge på andra språk. Termerna uttrycker ungefär vem det är som axlar skuldbördan när en bank drabbas av kris: staten och skattebetalarna (bail-out) eller bankens investerare (bail-in). På finska återges bail-in med sijoittajanvastuu, dvs. investeraransvar, vilket därför är frekvent i finlandssvenska texter som översatts från finska. På svenska används det engelska bail-in men också skuldnedskrivning.

Så har vi ackommoderande penningpolitik, som på finska fått heta kasvua tukeva rahapolitiikka. Här är källspråkets term accommodative monetary policy. Nationalencyklopedin ger följande definition på ackommodationspolitik: ackommoderande (anpassande) ekonomisk politik som innebär att störningar i ekonomin motverkas med ekonomisk-politiska åtgärder. De finska och svenska termerna förmedlar således samma budskap, även om saken uttrycks på olika sätt. En annan term, som visserligen nu lyckligen nästan utmönstrats sedan språkexpertisen avrått från den, är makroprudentiell för macroprudential (på finska: makrovakaus). I stället används sammansättningar med förled som makrotillsyn och makrostabilitet, i bland makrofinansiell eller enbart finansiell.

En ny term som fått viss spridning på senare tid i samband med hanteringen av säkerheter är verbet mobilisera, som på finska heter toimittaa. I bakgrunden ligger självfallet engelskans mobilise. Betydelsen är ungefär överföra.

Tabell 1. Exempel på engelskans inflytande på svensk finansterminologi.

Exempeltermerna är givetvis ryckta ur sitt sammanhang och man kan hävda att de i sin rätta kontext blir begripliga och entydiga. De får rätt verkan och leder inte till oavsiktliga marknadsreaktioner. Men budskapet kan vara svårare att tolka för allmänheten, som vill veta vad en ackommoderande penningpolitik innebär för räntan på bostadslånet eller vilka effekter resolutionen av en bank får på besparingar och placeringar. Då kan den finska texten vara lättare att förstå också för den svenskspråkiga allmänheten i Finland.

Slutsatser

EU-rättsakterna garanterar tillgång till lagstiftning och information på de nationella språken, och ECB-rådet har fastställt arbetsfördelningen mellan ECB och de nationella centralbankerna för framtagning av information på de nationella språken. Minoritetsspråkens ställning väcker dock frågor.

För ECB:s publikationer gäller att den som svarar för översättning av publikationen också svarar för dess innehåll. Översättarna inom Eurosystemet bedriver ett nära terminologiskt samarbete sinsemellan och med språk- och fackexperter inom EU i syfte att harmonisera terminologin och utmönstra överflödiga varianter och synonymer. Trots det förekommer det flera motsvarigheter för samma engelska term, dels permanent på grund av missnöje med en etablerad motsvarighet eller förkärlek för en annan motsvarighet, dels temporärt innan motsvarigheten hunnit bli etablerad. På grund av avsaknaden av en instans som har rätt att säga sista ordet får de mer eller mindre ofrivilliga synonymerna florera fritt.

¹Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken I fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut.
²Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 468/2014 av den 16 april 2014 om upprättande av ramen för samarbete inom den gemensamma tillsynsmekanismen mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter (ramförordning om den gemensamma tillsynsmekanismen [SSM]) (ECB/2014/17).
³Ola Karlsson: Hur ska vi hantera engelskan i våra texter? Språkbruk 4/2015 sid. 12–13.